*

Ikväll är tv-galan här, den man varje år tänker att man ska se. Och ser, varesig de är direkt eller repris. Men man sitter tårögd och otroligt tacksam. 

Tacksam över de liv vi har ihop, glöm aldrig de! 
Cancer är så fruktansvärt, och det drabbar unga som gamla. Det är hemskt, man kan stödja med mycket pengar till forskning, och det har jag gjort i några år. Rosa bandet finns mycket av i vår hem, jag väljer varor i affären med rosa bandet helst. För alla ska kunna få hjälp, vi måste väl någon gång kunna rädda alla från cancer? 
Ett önsketänkande är också ett tänkande!

 

Jag kommer aldrig glömma dagen då min mormor ringde hem och sökte mamma, kan inte minnas år men hörde att hon var ledsen. Men så fort jag sagt att mamma inte var hemma så ville hon lägga på. Det gjorde vi, men senare när mamma ringde mig, satt jag hemma hos Lovisa med henne och hennes mor. Vi satt vid deras köksbord, då mamma sa det värsta man kunde höra. 'Mormor har bröstcancer', man hinner tänka tusen tankar och vill planera framtid. 

Men min mormor är en kämpe, en hjälte. Hon klarade allt, det tog tid. Operationer och strålning, och jag minns att jag var med på strålning en gång. En resa till Borås, som man aldrig glömmer.

 

Det är nog första gången jag skriver om detta, och det är lagom mycket att skriva ut. För tårarna rinner ändå, trots såhär få ord.

 

Jag tänker avsluta detta inlägg med att säga att jag är otroligt tacksam över att jag har min familj och mina vänner.